På väg till Mässan i lilla kyrkan i skogen satt jag och funderade över kärleken. Inte så märkligt, i den värld jag lever är Mässans bröd och vin Guds kärlek, given till och för mig. Och om jag sträcker ut min hand, fylld med all den kärlek min bräcklighet kan ge, och någon spottar i min hand, så förminskar inte det varken mig eller kärleken. Det förminskar den som spottar.
Och på hemvägen lyssnade jag på ett program om Lena Nyman, där någon talade om föreställningen hon och en åldrad Erland Josefsson gjorde av Romeo och Julia. Dessa två åldrade bräckliga människor som gestaltade en kärlek, som inte var ung och kåt, men stark som döden. Och jag tänkte på två människor som stod mig nära. Han var nog drygt 65 och hon bortåt 75. Dom hade en lång, lite ytlig bekantskap, när dom fick en gemensam uppgift att lösa, där samarbete och  närhet var viktiga. Hon, bräcklig, strålande begåvad, stark och han, van att ge order och bli åtlydd utan att höja rösten, vänlig, lite reserverad. Och där slog det gnistor plötsligt. Något så vackert som en gång när jag såg dom ta avsked – kärlek, det brände sig in i minnet. Man kan aldrig veta vad morgondagen har med sig. Inte för någon.