För väldigt, väldigt länge sen läste jag om surdegsbak. Man startade med honung och mjöl och vatten. Sen skulle man köpa en lergryta och röra ihop den extremt fiberrika degen och grädda. Det kan väl bäst beskrivas som en lite porösare tegelsten i tunna skivor när det blev klart. Men det var ju nyttigt, väldigt naturnära och så. Jag tror jag gjorde tre omgångar innan jag gav upp. Och burken surdeg som stod i kylskåpet åkte längre och längre in. Lergrytan blev konverterad till köttgryta.
Men Malou hade surdegsgurun själv där i dag. Och gästerna skulle få varsin surdeg med sig hem. Undrar hur glada dom blev. Mark tog väl hem den till Jonas, som han påstår fixar maten. Och Ernst måtte väl ha egna surdegar så att han kan dela med sig. Och knappast tror jag att Markus Samuelsson – världen starkaste östgöte – börjar joxa med den heller.
Gåvor man inte vill ha. Och själv återgick jag till dom små gula fyrkantiga paketen. Himla praktiskt. Och jag bakar nästan allt matbröd vi äter. Jag vet, jag ska inte titta på Malou.