- små, löjliga detaljer, som en rejäl person skulle fixa utan att ens märka dom. Men som sänker mig. Exempel – man kan inte sätta kakor framför maken utan övervakning. Maken var alltså en mycket väluppfostrad, normal vuxen person. Började inte innan alla fått, tog inte innan han blev bjuden, väntade på sin tur etc. Allt sånt vanligt. Och det är inte vanligt längre, ett litet – men dock – socialt handikapp. Jag försöker att se till att han inte ‘ute bland andra’ förser sig alltför raskt, och jag tar aldrig fram kakan till kaffet här hemma innan jag själv kan sätta mig vid bordet. Men i dag glömde jag och ställde kakorna, två st, längst bort på bordet. Och självklart var den ena uppäten innan jag hann ställa kaffemuggen på bordet. Jag räddade min egen.
Och när vi hade tittat oss igenom tafflig amerikansk serie efter kaffet, så säger han nåt om stereotyper och ytligt. Och det är det, men jag behöver en dos stereotyper och vänlig ytlighet då och då. Lyckliga slut och så. Jag blev väldigt ledsen, och det är klart att jag förstår att han inte menade det. Men jag blev ledsen.
Och sen fick jag göra avstämning på maxi. Jag stod och plockade ner grejorna en gång till och föll nästan ihop.
Som din dag, så skall din kraft och vara. Inte i dag.
Men nu vilar doften av bananmuffins över hemmet.