Barnen mina är inte helt omusikaliska. Dom har ju en far att ärva av också, som bekant. Men kommunala musikskolan blev aldrig nån hit hos oss. Dom var väl inte så övningsbenägna (detta gäller döttrarna, sen gav vi upp) och läraren var tråkig. Det var han. Och Äldste var senare upprörd över att han inte uppmuntrats/tvingats i väg. Hah!
Och vem vet – det kunde kanske blivit så här – fast mest troligt inte.
Vi hade en gång en fransk gosskör på besök, två gossar var utlokaliserade i vårt hem – deras ledare var en energisk man, cancerläkare till yrket. En av dom ganska små gossarna spydde på repetitionen och ledaren bara klippte till honom. Inget tjafs med empati där inte – prestationen var det som räknades. Kulturkrock, om man säger så.