Maken har större delen av vårt liv tillsammans varit en av de mest sociala personer jag känt. Nästan lite mycket ibland. Och han var aktiv i olika små föreningar och gillade att åka på årsmöten i historiska sammanhang och så. Han var sekreterare här och där och rentav ordförande då och då. Och fortfarande är han medlem på olika ställen, men han vill inte längre åka. Inte ens till lokaler han känner till, inte ens att träffa folk han uppskattade. Jag frågar, för jag skulle gärna köra honom, men han vill inte längre. Det är märkligt. Och jo – han blir glad när folk kommer hit, men han vill/orkar inte utsätta sig för att ta plats, märkas i onödan. Och han konstaterar själv att han sitter nöjd under korkeken.
Fast ett begränsat antal saker puffar jag på honom till. Lite vemodigt.