- så förtvivlat trött på alla lögner och halvsanningar. Och alla lögner och halvsanningar som kamouflerar sig som omtanke. Om jag bara blundar så finns det inga spöken. Fast spöken finns kanske inte alls, och blundar man kan man gå på en lyktstolpe i bara farten. Alla sanningar måste inte annonseras, nej, det är jag med på. Men destruktivitet kommer man aldrig tillrätta med genom att tiga. Det är någon sorts oartikulerat rop på hjälp, så tror jag. Att det kan finnas mycket vrede innan sanningen syns och visas är en annan sak. Det får en frisk och stark medmänniska ta. Man kan inte bara vänta på att allt ska bli bra och sen ska jag finnas där. Fast det är klart, vävarna får mer utrymme så länge dom kan övertala kejsaren att det inte alls syns att han är naken.
Och hur är det det sägs i en gammal bok – ‘ska jag ta vara på min broder?’ – en fråga att fundera över för oss alla.
Jo, jag är trött.
februari 28, 2011
februari 28, 2011 at 4:58 e m
Det är nåt skit att man (du) ska behöva tampas med sånt i tillägg till det du redan har.
I övrigt vill jag bara säga att stolpar ska man akta sig för! Numera lider jag också av skånska stolpskräcken, det blev ruskans D.Y.R.T. sist….
februari 28, 2011 at 5:40 e m
Kerstin – livet är lite skrynkligt då och då. Det är det. Och stolpar är aldrig billiga…
Fast den gången jag backade in i en stentrappa med öppen dörr var inte heller en billig erfarenhet. Ljudet när plåten plisserades…
februari 28, 2011 at 6:08 e m
PLISSERAD PLÅT??!! Jag dööör!!!! Käre tid, jag har alldeles för god fantasi, och folk tittar snett på mig här i cafeterian när sitter och flinar för mig själv!
februari 28, 2011 at 6:48 e m
Jovisst är destruktivitet ett rop på hjälp. Där har du allt rätt. Och den skyddas med vrede, så sant som det är sagt. Men härligt de gånger man träffar någon som lugnt kan se igenom den.
Fy … det där plåtljudet … minsta lilla buckla låter ju … hjärtskärande. Har sparat min som en påminnelse att ta det varsammare.
februari 28, 2011 at 7:28 e m
Kerstin – du skulle sett den! Aj aj aj. Ett av de faktiskt få tillfällen i livet när jag bara gav upp, jag var så förtvivlat trött, yngste var ett år och jag sov begränsat – antagligen var det en bidragande orsak. Men Äldsta dottern packade om bagaget i andra bilen och satte mig i baksätet och sen åkte vi. Maken fick ta hand om det plisserade.
Annika – man ska inte vara rädd är mitt måtto. Fast det kan göra ont ändå.
Och alla har vi nog nåt ljudminne av eländet. Plåt alltså.