där mörkret inte lättade så tydligt. Vare sig inne eller ute. Och den slutade inte så bra heller. Jag frågade maken om han kunde tänka sig att delta i ‘tyst dag’ – retreatdag – då man är tillsammans i tystnaden för att be och meditera. En liten bit bort om några veckor. Men det ville han inte – och jag sa ‘men jag kanske vill’ och det var inte bra. Inte bra alls.
Och åter slår våra liv mig i ansiktet. Att öva mig på att se mina gränser, men att försöka hitta utvägar ur det begränsande, är inte enkelt.
Någonstans funderar jag på att be sonen att tänka efter om han har möjlighet att hjälpa maken med alla praktiska ting en helg i maj. Egentligen är det en sorts helg som maken och jag brukar åka bort tillsammans, men jag vet inte riktigt vad och hur jag orkar. Och jag är ytterst osäker på att sonen kan tänka sig att medverka. Utifrån kan det nog verka mer självklart att han ska ställa upp, men det är svårt att komma så nära den kroppsliga bräckligheten hos sin far.
Nej, det här var ingen bra dag.