Jo då. Kycklingen ligger i lergryta i ugnen med mycket paprika och vitlök. En favorit när det är kyrka på em. Och maken blev duschad i dag – i går var klockan så mycket när vi ätit frukost, och jag var så trött. Men solen skiner nu.
Och jag försöker hitta lite tröst i att jag ett par gånger lyckats låta bli att säga det som trängdes på tungan. Det kan vara stort nog när man sitter i ett samtal som bara blir konstigt, ur min synpunkt sett. Men det bästa är att lämna min synpunkt för en liten stund och koppla bort. Det känns obeskrivligt sorgligt. Alla dessa ‘om’. Så ska man inte tänka, ingen blir gladare, acceptera där man står, se det positiva, leva här och nu. Jag kan alla orden, skulle kunna säga dom till någon annan. Men dom betyder ingenting för mig. Tröst finns inte än. Den fanns en gång, men inte längre, inte nu.
Men dagen blir så bra den kan. I min egen glaskupa.