På kvällen satte jag mig med två dagars tidningar, charmen med att bo ‘långt borta’ – från vad? – är bl a att tidningarna kommer lite oregelbundet. Och då läste jag Cordelia Edvardsson. Min beundran för henne är stor, det har jag skrivit om förut. Glasklara formuleringar, en förmåga att ta ett steg till, ofta det oväntade. En följeslagare under mycket lång tid i mitt liv. Och då att läsa hennes beskrivning av något som är mig kärt var väldigt speciellt. Bilden av Kristus hos birgittasystrarna i Djursholm, inga ord behövs mer. Och bilden av Guds Moder – jag har alltid undrat varför jag ler när jag ser den – och nu vet jag. Obalansen, som finns där, och som jag inte kunnat formulera för mig själv.
När någon kan ge av sig själv, kan man bara vara tacksam.
Och nästa gång, om Gud så vill, så kommer jag att tänka på Cordelia när jag sitter där. Det är besynnerligt med ord. Ord kan skilja oss åt, men också ge en oväntad närhet.