nu. En stilla natt…i går gick det inte så bra. Stress, stress. Kalla fötter, upp och leta lurviga nattsockar. Tiden försvann, ingen sömn på länge. Men nu gäller det att komma upp i morgon, frukost och tandborstning. Och sen sista dagen på en arbetsplats utanför hemmet. Underligt. Jag har visserligen bara ägnat mig åt just den här uppgiften i tre år, men jag har gått i andra ärenden i samma hus länge. Långt innan det byggdes ut till dagens mått. Yngste låg i vagn när man byggde hiss där. Veckan innan han föddes fanns inte hissen och jag, som skulle upp till tredje våningen fick gå baklänges uppför, foglossningen var lite besvärande. Och allting har ett slut, ibland vet man inte om det. Men jag vet. Och jag är tacksam.
Mycket konstigt har jag varit med om, den gången jag cyklat dit i värmen första veckan i juni och ställde mig på mjuka mattan med mitt mousserade glas och lilla kexet, eftersom det varit trist att droppa svett direkt på parketten. Eller den gången när jag trodde att en lång stilig kvinna faktiskt skulle klippa till mannen framför henne. Eller när all el i södra Sverige försvann och någon drog en sladd till reservaggregatet, så vi kunde fortsätta titta på overheadbilderna, och jag var den enda som tyckte att vi kanske borde ta reda på vad som hänt.
Och nu – inte min sak längre.