När maken och jag läst aftonbönen satte jag mig med ett litet stycke ur boken om lidandet. Det man inte vill. Det man efteråt kan se användas på ett oväntat sätt. Det som ingen annan kan förklara, man måste gå ensam en del av vägen. Och ändå inte ensam. Sen, när jag skulle stänga av tv:n var det femtielfte delen av Pirates of the Carribean och jag uppfångade repliken – ‘the trick is not to live forever, the trick is to live with yourself forever’. Just så. Att återupptäcka det som är jag, den som jag är och skulle bli. Det jag varit med om det senaste året, det jag mött i arbetet utanför hemmet, det som makens sjukdom inneburit och innebär, hela paketet – hur jag använder det så att det på något sätt kommer till nytta, kanske inte så jag ser det eller kan peka på något, men för mig är det viktigt att fortsätta framåt. Ingen bitterhet, minnena intakta men insatta i något annat, en rörelse framåt. Mot frid, kanske, den som man kan dela.
Kärlek.