utan lina. Så känns det just nu. Jag börjar gråta om något är det allra minsta sorgligt, och jag har inte stora krav där.
Det är så knepigt, all kraft bara försvinner. Att ta sig igenom morgondagen är ett stort projekt.
Först har jag ett möte på jobbet-u-h. Komplicerat.
Sen måste jag därifrån rätt tidigt, för det tar en liten stund att skotta fram bilen. Har inte kört sen i söndags och kan bara hoppas på att den startar. Sen ska maken sätta sig i bilen och i år har man valt att ploga så gatan är smal och trottoarerna breda. Inte så stor plats att ställa bilen så att han kan komma in. Framför allt kan man inte stå där särskilt länge, även om gatan inte är ortens genomfart.
Och kropp och själ är slut. Visst, det är knappast första gången jag säger det, och jag brukar ta mig igenom på något sätt. Men det skaver rätt svårt nu.
Bara tanken på att nån mer kontaktledning ska falla ner i Östergötland och sätta mig och maken nånstans på slätten i sju timmar på fredag gör mig illamående. Aj.