Rätt snart när man vacklar upp på morgonen slås man (=jag) av utseendet – har en helfigursspegel mellan sovrummet och badrummet. Det är inte så att jag jublar till. Nä. Och när jag såg bilaga till SvD i dag med bild på Alexandra Charles, Grynet Mollvig och en påfallande stilig dam till så fick texten mig att gå i taket Alla kvinnor är vackra.
Jag kan hålla med, visst, i bastun är alla kvinnor vackra. När vi sitter där hela bunten, mycket slanka, alldeles jättevackra och så vi med graviditetsstrimmor, åderbråck, utan minsta antydan till -pack nånstans – vanliga begagnade kroppar, använda till arbete, lust och glädje. Men tyvärr är vi mycket sällan nöjda. Damerna på omslaget hade plockat ögonbryn, tonat hår och pysslat en hel del med sig. För eget välbefinnande? Möjligen. Men hur vet vi att välbefinnandet sitter just där?
Och så hittar jag det Ting skriver. Visst är BMI skumt på något sätt. Äldste sonen här, som är den enda i familjen som är direkt road av att träna, har ‘för högt’ BMI. Systrarna och jag tittar på honom och fattar ingenting. Och alla synpunkter som skolhälsovården ger inför alla andra gör mig rasande.
Men jag ska inte köpa hem=äta små goda kakor och ganska stora bitar ost längre. Det har mest att göra med mina misstankar att blodfetterna frodas. Men jag är oändligt tacksam att ingen står och kommenterar min kropp offentligt. Tänk vad ni vill! Tyst!