Då och då funderar jag förstås över det här med anonymitet. Jag är öppen med mina känslor i mitt stundtals ganska kaotiska liv. Jag skulle inte vilja att mina barn läste. Jag gör inte heller reklam bland mina bekanta. En del har hittat hit ändå, ca 10% av mina läsare är människor jag har mött i livet, ett par tack vare bloggen – och dom som kommenterar skulle jag gärna möta – men jag hoppas att de flesta vill mig väl.
Det finns självklart saker jag aldrig skriver om, så är det nog för nästan alla. Man sätter en gräns för sig av många olika skäl. Att inte skada eller utlämna andra, att något kan göra för ont. En sorts självcensur, visst. Någon har tyckt att jag utlämnar maken, jag tycker inte det. Det jag berättar om är hur en hjärnskada kan påverka ett tidigare vanligt liv, bådas våra liv noga räknat.
Men det är också så att bränd av tidigare erfarenheter händer det att när jag ser en viss ort kombinerad med en viss operatör och dessutom Mac så grips jag av posttraumatisk självcensur. Vad kan jag ha skrivit som h*n kan uppfatta handla om något annat? Vad kan övertolkas? Får jag en kniv i ryggen i helgen? Fortsätter på lite darrande ben.