i går. Orken. Faktiskt. Jag har funderat över understreckaren  i SvD om kärlek, och jag är lite arg. Tacka för det, jag är så irriterad på dessa teoretiker, duktiga och välmeriterade teologer, som tydligen inte märker att dom i rasande fart är på väg till Knutby. Men vem är jag, vit, heterosexuell, monogam kvinna med fyra barn att förstå mig på dessa sensibla personer med kärleksbegrepp som arbetsmaterial. För mig är kärlek blod och liv, smärta och salighet.
Min kropp hänger med men kärlek har både med kropp och själ att göra. Guds kärlek är så oändlig, det är min övertygelse efter min enkla nära-döden upplevelse. Och ibland får vi en glimt av den. I sex, ja där också, jag har inga bekymmer med det, kroppen ger och får kärlek. Inget patriarkalt i det.  Fast vad jag har förstått av och om Gud så är mitt sexualliv också en del av det övriga livet. Inte skada någon annan, inte ljuga, generös monogami, att ge allt jag kan.
Men kärlek är mer, också att ge frihet till min älskade att leva ett rikt och kärleksfullt liv i relationer med andra. Allt i kärlek handlar inte om sex, bevars. Och att se in i någons själ i ett kärleksfullt möte är också något stort.
För min del är jag lite försiktig med hud mot hud, kropp mot kropp. Jag har lovat att vara trogen. Men flödande kärlek finns på många platser. Tack för det.