för mig är det så att när jag sitter nära kanten till mörkret kommer tankarna nästan automatiskt – ‘ingen älskar mig, jag är inte värd det’. Men  i dag lyckas jag tänka att det inte är sant, jag vet att det finns goda människor som håller av mig – att ingen kan hjälpa mig är en annan sak, det är ändå en tanke av tacksamhet att veta att godhet och kärlek finns, för mig också.
Att jag har varit utsatt för lögn, svek och förtal är också sant. Att det kan drabba oväntat är lika sant. Att jag inte har förmåga att känna tilltro är en följd, men det behöver inte ta över hela mitt liv. Jag behöver inte definiera mig utifrån andras problem, det räcker med mina egna. Lite mer glädje som försiktigt sipprar in i livet, det skulle jag önska mig, lite mer av det hopplösa envisa hoppet.