Kanske ska jag rentav lägga om tiderna i dag och gå till jobbet-utanför-hemmet på em. Vore nog bättre. Ibland ska man lyssna på sin trötthet. Huvudet är kanske inte tomt, snarare överfullt, det liksom väller ut tankar ur öronen. Jag vill egentligen bara lägga mig ner och inte resa mig upp på länge, länge.
I går satt jag en stund och tittade på bilder från platser där maken och  jag bott på olika resor. En stensatt innergård i Rom med en väggfontän i ett hörn där det växte papyrus, en lång varm mörk kväll som jag minns med en blandning av tacksamhet och sorg. Bilder, bilder. Minnen. Och det är en del av det som inte mer är möjligt. Jag orkar inte resa ensam med maken. Och jo, man kanske kan organisera det på något sätt, men jag orkar inte vara den som organiserar och utför allt praktiskt. Jag är så tacksam att vi åkte på resan hösten -08, där jag fick hjälp. Alla var inte nöjda med vårt deltagande, men so what?