som Bästa Grannen och jag jobbade tillsammans. Hon är min vän och vi kommer att träffas ofta, som vanligt, man kan alltid gå bort till henne och bli glad. Generös och rolig är hon.
Och hennes ersättare är en mycket bra kvinna, trevlig och vidsynt, positiv på alla sätt. Men hon är förstås inte Bästa Grannen. Och hon kan ju inte jobbet än, så jag måste lära upp henne, och det kommer att ta lite tid, som egentligen inte finns. Fast jag tycker bra om henne, så är det en stor saknad att B G inte längre kommer att stå utanför dörren och rynka ögonbrynen och säga ‘har du kommit upp än då’ – hon vet precis hur det är, när maken plötsligt hakat upp sig i morgonrutinerna, hon har sett när jag varit ledsen, hon har peppat och fräst åt en dum omgivning. Saknad, saknad.