Har man dessutom stl 59, så ekar det mycket. Det räcker liksom aldrig det jag gör, fast jag slapp åtminstone beskäftiga damer efter sjukgymnastiken. Jag blev lite sen, glömt väska i lägenheten när jag kom till bilen, springa upp efter den och sen i väg. Visserligen var jag där fem min innan sluttid, men maken satt och väntade alldeles ensam.
Sen slet jag med papper en stund, så det är kanske inte konstigt att huvudet är tomt. Det känns som om jag aldrig mer i livet kommer att ta några som helst initiativ till nånting, jag försöker just nu att tänka på alla underbara människor som visar omtanke och värme, så att jag inte halkar in i sorg över förluster. Det behövs inte just nu, ja aldrig egentligen. Men jag har ont i magen och fler muskler än jag trodde jag hade. Utan att träna. Jag försöker ideligen påminna mig att det gäller att slappna av, men på nolltid har adrenalinet slagit till igen och jag är spänd i hela kroppen. Dumt.