antagligen att det är lite svårt just nu att få till det. Många tankar trängs i huvudet. Dels är det här faktiskt en viktig period av året för mig, Påskens stora drama och härlighet ska levas med tacksamhet varje år.
Men sen är det min situation i allmänhet, maken och jag, min trötthet och brist på koncentration i det dagliga. Jag börjar, lite för säkerhets skull, att prata för mig själv om vad som ska göras. Jag hoppas att jag inte gör det utomhus.
Sen har jag ju planer på en liten fest för mina närmaste, där en del praktiskt måste göras. Också detaljer som ska hamna på rätt ställe.
Men det finns också det ständigt underliggande, det som gör så förtvivlat ont, såret som blöder sen drygt ett halvår, brytningen med en god vän som stöttat mig och betytt så mycket, både innan maken blev sjuk (livet är sällan helhejsan som bekant, även om man är frisk) och också sen han blev sjuk. Ett viktigt stöd. Naturligtvis var det en komplicerad situation, där det fanns människor i omgivningen som drog sitt strå till stacken genom att missförstå och att baktala mig, delvis genom att läsa min blogg. Någon som kraftigt bidrog till just den här katastrofen i mitt liv, tittar ibland in här, kommenterar aldrig men finns här ibland, sällan. Varje gång jag ser det mår jag illa. Jag vill ha en öppen, hyfsat anonym blogg med och för alla underbara personer som jag lärt känna här. Och jag ger mig inte, så här är det.
Men när jag ser adressen tänker jag – vad kommer nu, har jag skrivit något som kan missförstås och lämnas vidare, vad ska jag säga när vi träffas i r l om drygt tre veckor? Jag trodde det här var en vänlig och empatisk människa, men jag var inte värd någonting. Det är tungt och lägger sordin på tankar och skrivande.
Jag hämtar mig, det gör jag, men man studsar inte så lätt tillbaka till utgångsläget när man är tilltufsad.