Stilla Veckan, Stora Veckan – lite olika vilken kristen tradition man tillhör. Men ändå, det märkliga i att denna vecka se upp mot samma måne som sken över Jesus och lärjungarna då, i Jerusalem, när deras tillvaro gick sönder och sedan förvandlades till något helt annorlunda. När vi varje dag följer i deras fotspår, i går välte Jesus borden och kassorna för alla som sålde och köpte på Templets heliga mark, i dag talade han till folket i templet och drog sig sen undan med sina närmaste för en dag i stillhet i morgon. På torsdag gjorde man i ordning allt för den första Nattvarden, den som fullkomnade minnet av det judiska uttåget ur Egypten, befrielsen ur ett annat slaveri. Långfredagens lidande – på eftermiddagen ser jag Passion of the Christ och maken lyssnar på Bachs Matteuspassion. Lördagens väntan och söndagens jubel, det nya Livet.
Och hela tiden, samtidigt, allt det vanliga – små utbrott i vardagen, jobbets alla besynnerligheter, begravning av vår goda vän på torsdag – allt som vanligt, och ändå annorlunda. Denna vecka. Jag är oändligt tacksam över att leva i två perspektiv.