Maken blev så förvånad när det visade sig att vi hade regelmässigt hostmedicin hemma. ‘Vad har vi mer?’ undrade han. Så jag började dra diverse medicinattiraljer och på nåt sätt halkade vi över på epilepsi. Nu är det drygt två år sen han senast hade ett anfall. Och nu skulle han ha det beskrivet i detalj. Han har två olika varianter, en klassisk grand mal där han går in i medvetslöshet, krampar, biter sönder tungan etc, och så en där han talar men inte är medveten och har lättare kramper, inte så kul det heller när det som senaste gången betyder att han ligger och frågar samma sak var femte minut (minst) och jag gick i taket redan efter fem-sex gånger av mycket artig fråga ‘ursäkta mig, men kan du svara på en sak? Hur gammal är jag egentligen?’ Vi har pratat om det här tidigare, men nu ville han ha det berättat igen. Jag klarar inte det. Det gör ont. Det är illa nog när jag står där mitt i alltihop, och jag berättar för honom sen, men jag orkar inte dra det hur många gånger som helst. Eftersom han har glömt det, vill han veta.
Det var då jag fick ett pyttelitet utbrott.