Här sitter jag i söndagseftermiddagens lugn och läser och tittar runt lite. Då slår familjelivet till. Äldste ringer, tydligen från bilen, och låter lite stressad och säger att dom inte kommer att titta upp till oss. Jag – lite förvånad – säger att det hade jag inte trott heller. Men han har varit hos farmor, och hon hade låtit förstå att vi nog väntade oss besök. OK, jag andas in och förklarar att jag inte alls vill störa dom, att jag inte utgår från att om dom åker upp till sin stuga, så innebär det att dom automatiskt måste hälsa på oss. Jag säger också att jag sällan ringer för att dom inte ska känna sig pressade. Men han talar om att dom känner sig i a f pressade eftersom farmor lägger sig i. Men jag kan ju bara säga att det är inte min sak, jag gör så gott jag kan, och farmor får vara på sitt sätt. Jag har känt henne jättelänge och kan inte ta ansvar för vad hon gör eller tycker. Men han var inte helt nöjd, när vi slutade.
Två minuter senare ringer farmor. Och berättar att Äldste & hustrun inte har tid att besöka oss. Jag förklarar att jag redan talat med honom, att jag inte hade väntat mig det heller och att jag tycker att det är helt okej att dom åker upp etc. Då säger svärmor – ja så gjorde vi också alltid med maken när han var ung, innan han träffade dig. Hoppsan – jag vet att svärfar ringde till polisen när maken inte hade kommit hem, att så fort vi har åkt nånstans har det varit minutbevakning. Vi har aldrig kunnat komma innanför dörren innan det ringde inom fem minuter (dom ringde med fem minuters mellanrum, när dom hade beräknat ankomsttid). Vi fejkade ankomsttider och uppgav att vi åkte senare, för att få packa ur bilen i fred.
Vi åkte till Gotland en gång, utan lilla Äldsta, och hade två dagars semester. Vi kom på att vi skulle hälsa på en vän, som bodde på Fårö, bara så där. När vi svänger in på gårdsplanen stiger han ut på trappan och säger -’hej, jag undrade just för din pappa ringde nyss och undrade om ni var här’.
Och nu är dessutom Äldste sur på mig. Härligt och förutsägbart. Nä, faktiskt inte. Men det dröjer innan jag ringer upp då.
februari 28, 2010
februari 28, 2010 at 3:51 e m
Ja, du! Kan bara säga: Så det kan bli!!!!
När man har gifta barn och därmed en svärdotter/son, så får man bara säga —Ja, tack. ……….”
Det ligger något i orden: En man ska överge sina föräldrar, för sin hustru….
(Rätt citerat?)
februari 28, 2010 at 4:37 e m
Blåöga – livet…
februari 28, 2010 at 6:34 e m
Äh… man har dem till låns och ger allt och sedan får man sitta där och vara nöjd när de dyker upp. Lite så måste det väl få vara? Då tycker jag att man har lyckats få dem flygfärdiga och kavata…
Du är klok. Och bra. Och fin. Och underbar och, och, och…
februari 28, 2010 at 7:07 e m
Hosanna – har försökt rusta dom inför en förvirrad värld, där jag – tack och lov i evighet – inte måste gå med dom överallt. Egna misstag och egna glädjeämnen.
Gulle dig…
mars 1, 2010 at 9:31 f m
Helt rätt! Det är ett LÅN! Om man nu kunde inse det!!!
mars 1, 2010 at 10:16 f m
Blåöga – allt har sin tid…