också, att ni mitt under alla andra saker som måste göras, går och funderar på något speciellt, som upptar en stor del av tankarna? Det speciella, som tar så mycket kraft från allting annat i livet. Det mognar. Antingen blir det som en varböld, som till slut bara brister, man har ingen kontroll, all skit kommer plötsligt ut. Inte hade man tänkt så, men eländet bara forsade.
Sen finns det andra gånger, när man går i samma väntans tid – vad ska jag göra med det här? Är det min skyldighet? Borde inte nån annan? Och till slut har det förvandlats – inte till en varböld, men det hårda svåra kan ha blivit något värdefullt, kanske inte en diamant precis, men det finns halvädelstenar av stor skönhet också.
Vem vet hur vi påverkar andra? Just nu är jag lite tom, jag har slipat och polerat, och samtidigt tror jag inte att jag blir förstådd. Men man måste försöka, vi har ansvar för dom vi älskar.
Om det vore så enkelt att trösta som att ge sitt barn en glass när det gråter (man pratade om det på radion häromdan) – men en mycket ung person sa ‘då lär sig ju barn att gråta’.