Torsdag, som vanligt åkte jag till lilla kyrkan i skogen. Jag medger att hade snöstormen i går kommit i kväll i st, hade jag inte åkt, men nu var det bara att som vanligt gräva fram lilla bilen. Det kan ju verka besynnerligt kanske, men för mig är det väldigt viktigt att komma dit. Att på ett sätt stiga ur tidens fasta grepp, se och känna en glans och doft av evigheten. Den innersta närheten till min Herre i det enkla brödet, den lilla tunna vita delen som jag får av helheten, några droppar vattenblandat vin – och trots enkelheten, torftigheten – en oväntad gåva av frid utanför mig själv och längst in. Stillhet.
För mig och alla. Här och nu och sedan.