är också glädje. Vi åt nyss clementiner, fantastiska, saftiga. Jag köpte för ett par veckor sen, men dom var sura och rätt trista.  En helt annan sak i dag. Och jag kom ihåg att det inte räcker att skala åt maken, man måste dela också, så klart. Försök själv med en hand. Säg nu inte att han borde träna, för det är mycket möjligt, men ingen av oss orkar riktigt.
Och han var så glad över att det smakat så gott.
Alldeles nyss läste vi aftonbön och jag andas så lugnt jag kan. Det är välsignat (jag menar det just så) att vi kan göra det varje kväll. En annan sak är att vi har sen många år en vän, en kvinna som har så besynnerlig röst, liksom ett konstant målbrott, hon talat tvåstämmigt med sig själv s a s (hon är i övrigt helt frisk). Och maken har alltid sagt att han inte fattar hur hennes man klarar det. Nu har han det så själv med sin alltid förut så välkontrollerade röst, och jag sitter där och klarar det nästan inte. Jag säger inget om det, men det är som sandpapper i själen.
Ibland kan han fortfarande sjunga som en ängel.