När jag vaknade var det blek och försynt sol. Men så snabbt det blev totaldimma, som så många dagar. Inte så konstigt, i natt regnade det våldsamt. Och på något sätt missade jag tio minuter på morgonen, så det blev hastighetsrekord i dimman till kyrkan. Första ljuset tändes, glada kören sjöng så fint och det kändes fest.
Visst blev jag också extra tacksam när jag såg nån jag kände på väg fram till nattvardsbordet, nån som när vi träffades ofta för femton år sen, avskydde kyrkoherden och absolut inte ville ha något med honom att göra. Ett stilla tecken.
Vad kan jag göra bättre i mitt liv, så att jag inte skymmer Herren för andra? En fråga att fundera lite på så här års inte minst. Att ta vara på det oväntade.