låg min äldste farbrors hustru för döden. Min äldste farbror var en temperamentsfull man, jag tyckte mycket om honom och han och min pappa, äldst och yngst, stod varandra nära. Far var död sen ett par år när detta hände. Nå, äldste farbror, T, ringde till näst äldste farbror och grät i luren – ‘nu är det slut’ och näst äldste ringde runt till övriga bröder och systern och berättade att M var död. Min bror ringde mig på morgonen om detta, och jag gick till allhelgonamässan i svart och bad för faster och tänkte att begravningen blir väl snart och jag bor ju inte så långt bort.
Nån dag efteråt ringde min bror igen, med annat budskap. Det visade sig att faster M fortfarande levde. Doktorn hade bara förklarat för T att detta skulle inte bli tillfrisknande. OK. Och han blev så förtvivlad att han tog med sin mångåriga älskarinna till dödsbädden. Barnen blev ganska upprörda, vad faster M blev, fick jag aldrig veta. Hon dog i a f, och barnen blev osams både med sin far och sinsemellan.
När han så småningom dog själv, var osämjan fortfarande bestående, och han blev urnsatt i farmors och farfars grav, långt från hustrun. We die as we lived, som D L Sayers sa nån gång. Faster hade alltid ett lite rörigt och komplicerat liv.