En vacker, kall och mycket stilla natt på min uteplats. Orions bälte är den enda stjärnbild jag ser därifrån. Bilarna på parkeringen är täckta med frost. På uteplatsen är det +3.
För fem år sedan var jag i Rättvik, en sorts resa bakåt i tiden, på S:t Davidsgården. Tystnad, stillhet, inget prat med dom som delade helgen med mig. Kapellet, lite förändrat sen förra gången jag var där, och ändå alldeles lika. Tystnaden, de gemensamma bönerna, mässorna, den röda lampan, att kunna knäfalla i sin egen bänk när man ville. Promenaden ner till kyrkan där jag drogs till Gud för länge sen, där jag konfirmerades.
Ett samtal med retreatledaren en sen kväll. En ny början på ett liv, sannerligen det var det – jag visste inte att mitt och makens liv totalt skulle ändras tre veckor senare. Men där, i den sena kvällen, kunde jag släppa mycket sorg och ängslan. Jag vandrade vidare på lättare fötter, med rakare rygg. Glädje och stor sorg. Tack i evighet.