‘Vad du är skön, min älskade, vad du är skön’ (Höga Visan 1:15)

Gud ser skönheten i var och en av oss. Men Han är också krukmakaren som börjar om, när krukan inte blir rätt. Han tar leran och börjar om. Inte för att straffa leran, utan för att den skönhet som finns dold i leran ska komma fram. Ingen krukmakare vill göra ett dåligt jobb.
Jag talade en gång med en träsnidare, som sa att det var inte svårt alls, det var bara att ta bort det onödiga trät, så kom den inneboende skönheten fram.
Någon hittade en gång ett stort stycke sjödränkt ek med en stor spricka i och kom med det till träsnidaren. Som inte dolde sprickan, felet, utan som förgyllde svagheten i trät. Den fanns där och kunde bli skönhet, nu en stor ljusstake som bär hoppets ljus vid en dopfunt.
Inte vet jag vad jag kommer att bli, när jag tittar på torra frön vet jag sällan vad som kommer att bli av dom heller, utan fröpåsens bild vore jag helt lost. Men skönhet blir det, ett frö är inte vilket skräp som helst som kan kastas bort. En oväntad blomma. Vilken dag som helst blommar den, när det är dags. Och i dag är i dag – om det är blomningens dag vet inte jag. För någon är det den dagen.