I huset mitt emot bor bl a en jättebräcklig jättegammal dam. Hon har förut haft en förfärlig liten hund, som stod på balkongen och skällde i timmar. Hon var rädd för den och öppnade en glipa i dörren och kastade en toffel på den eller så, och det blev det inte bättre av. Så småningom samlades hunden till dom andra benen, och på senaste tiden har hon haft en mer gladlynt yngre hund med sig vid rollatorn. Hon går väldigt långsamt och det har inte sett stabilt ut. Grannen och jag har stått i varsin ände av vår loftgång med hjärtana i halsgropen.
Tydligen har hon velat ha hund. Och hennes barn har inte sagt ifrån.
I dag på väg till jobbet var det lite kaos i närheten av ett övergångsställe. En annan dam hade varit ute med en mycket trevlig labrador och då hade rollatordamens hund kastat sig mot den för att hälsa, så hon hade åkt baklänges i trottoaren och slagit i bakhuvudet. Jag vet inte hur det gick sen för henne, men idén var helt fel från början. Hon skulle inte kunna gå ut med något starkare än en hamster i bur i rollatorkorgen. Det borde vem som helst kunnat se.