Det är sant att jag ständigt går med spänning i kroppen. Och jag vet att det inte är nyttigt. Så ibland känner jag stress över att jag inte kan slappna av också, väldigt konstruktivt.
Fast just nu, där jag sitter, når andningen ända ner, många fler muskler än vanligt är totalt avslappnade. Jag har mötts med kärlek och omtanke. Och det är inget fel på den kärlek och omtanke jag fått hittills, tvärtom, men det här var någon som lovade göra något konkret för mig. En stor börda som lyftes av. Vägen framåt är mycket knagglig, men att veta att jag inte är ensam, vilken lättnad. Det är inte fråga om att tycka precis som jag, eller att tänka mina tankar, oh nej – men att se på mig med praktisk kärlek. Jag nästan gråter. Men mest sitter jag bara och andas. Ni vet, som  barn testar man att stå i en dörröppning och pressa armarna mot karmen och när man tar ett steg framåt åker armarna upp i luften av sig själva. Så är det.