Fick en uppfriskande dos House nyss eftersom jag fick igång tvillingboxen till andra tv:n. Maken ville se aktuellt och Fredrik Lindström. Jag kom ner till sista meningen där – ungefär ‘rikssvenskan visar en brist på gemenskap’ – så tror jag han sa. Gemenskap ja. De flesta, i a f jag, vill leva i nån sorts gemenskap. Jag är gift, en gemenskap mellan två människor, knepigt nog. Andra gemenskaper är också mina och viktiga för mig, formar mig, innebär kärlek, ökad kunskap, närhet på olika plan. Att då få veta att man inte passar in, att man är en belastning, där man trott sig leva i nån sorts trygghet, det är faktiskt att kastas ut i rätt stor vilsenhet. Det gör att jag har svårt att fokusera, svårt att få saker ur händerna, svårt att sova. När det dessutom kombineras med ‘om du bara ändrar dig, så kan vi få en öppen och god relation igen’ blir det riktigt knepigt. Tror nog det blir väldigt svårt, har man blivit skjuten i ryggen är det inte sannolikt att man vänder sig om igen.
Det är svårt att se kärlek hos den som slår. Det är inte min sorts kärlek.