Peter Englund sommarpratade i dag. Mycket om minnet, han var rätt besatt av det förflutna. Jag ramlade också ner i den tidsglipan nyss. Jag skulle hämta lite lånade grejor till bröllopet i morgon. Den väg jag kört så många tusen gånger förut, och så sällan numer. Av en händelse hamnade jag mitt i uppspelning av något maken läste in för många år sen, hans vackra tydliga melodiska röst omsvepte mig där jag stod.
Och så skulle jag hämta ett papper på min förra arbetsplats. Jag hade, slarvigt nog, nyckeln kvar och steg in, mitt ibland alla pärmar jag skrivit lappar på, så välbekant, och hämtade det papper jag skulle ha, och det låg precis där de alltid legat.
Så märkligt. Och så långt borta. Jag längtar inte tillbaka, oh nej, men makens röst – det var svårt.