- på flera olika sätt. Dels är det här vanliga tankar för mig, dels är det vanlighet jag längtar efter.
Att kunna gå och handla tillsammans. Att hålla varann i hand. Att kunna säga enkla, vanliga saker utan att
1 – maken hör inte
2- han upprepar det jag säger
3- om jag använder en bild eller metafor, så tolkar han den bokstavligt och säger ‘vad menar du nu?’ Och det är inte alltid lätt att förklara.
Att kunna nån gång säga ‘kan du sätta på téet, för jag är lite trött’. Eller ‘kan du plocka undan lite här också?’ Vanliga, enkla saker. Att få bli överraskad med en blomma – han brukade göra det ibland. Att få sova så länge jag vill och behöver. Att inte alltid behöva ha övergripande koll. Att leva tillsammans med delat ansvar för relationen. Att inte varje gång jag öppnar ytterdörren tänka ‘hur är det nu? vad kan ha hänt sen jag gick?’. Att inte tjata och upprepa.
Att vila i trygghet.
juli 18, 2009
juli 18, 2009 at 2:06 e m
Precis dessa tankar har funnits o finns hos mig sedan en längre tid tillbka. Så är det! Om man går o fikar, som jag kan göra ensam ibland och ser alla medelålders par som fikar ihop………
juli 18, 2009 at 3:10 e m
Eva – detaljer kan vara tunga ibland…men vi behöver inte så många ord, du och jag. Tack för att du finns.
juli 18, 2009 at 4:09 e m
Tungt, tungt men så måste man få tillåta sig att känna för livet är inte hejsan hoppsan hela tiden. Att ständigt ha denna oro o kontroll kräver energi, energi som inte alltid finns eller räcker till.
Hoppas ditt sinne vänder o att du åter kan andas.
//Kram
juli 18, 2009 at 7:51 e m
Precis–små detaljer, som när mannen till en väninna helt otippat, när hon serverade honom kaffe, strök henne över handen….
Eferåt kommenterade jag att det är precis sådant man saknar, Hon mindes inte att mannen gjort detta–hon var så v a n!!!
Det gjorde ont!!!! Fast det är över 10 år sedan.
juli 18, 2009 at 8:54 e m
Madeleine – så är det, energin finns inte, men den måste ändå på nåt sätt finnas – in i kaklet. Och då och då, mitt i allt, drar jag ner på tempot eftersom jag vet att det är nödvändigt. Och den kommande veckan är så speciell i mitt liv. Dessutom slipper jag laga mat eller ens tänka på vad det ska bli.
Eva – det gör väldigt ont…
juli 18, 2009 at 10:32 e m
Da må jeg få fortelle om mannen som ønsket at han klaret å si til sin kone, at han elsket henne. Etter sitt slag klarte han ikke å si det lenger. Hver gang han forsøkte begynte han å gråte hysteriskt. Han klarte dokk å fortelle dette til meg, så jeg fikk lov å si det til henne. Da gråt hun.
juli 19, 2009 at 12:11 f m
Aggie – så stora sorger det finns, och så mycket godhet också. Väl att du kunde hjälpa.
juli 19, 2009 at 10:35 e m
Det var en ære, og få gjøre den tjenesten. Svært sjeldent man får muligheten til noe sånt.
juli 25, 2009 at 3:11 e m
Aggie – men det är fantastiskt att det finns någon som kan hjälpa i det svåraste.