Maken och jag for i går till en kyrka jag inte varit i sen jag höll nåt föredrag för ca hundra år sen. Vi kom i tid, det var lätt att gå in, bra, bekväma bänkar, också bra. Rätt mycket folk – vilket visade sig delvis vara 1949 års konfirmander. Japp. Man hade s k obrutet duklag, dvs när man fått bröd och vin lämnar man omedelbart sin plats vid altarrunden. Det fattade inte 1949 års konfirmander helt och hållet så det blev lite rörigt. Men maken och jag tog oss fram, men som sagt lite rörigt, så maken hann inte ner på knä (som han vill) innan prästen gett honom brödet, och sen rasslade maken ner. OK, efter vinet skulle vi resa oss lite snabbt och smidigt, men det är inte makens bästa gren, så det gick bra men tog längre tid än för andra. Under tiden hade 1949 års k, tydligen betraktat honom ingående, så när vi skulle ta trappsteget ner från koret galopperade en rundnätt man från gruppen fram och skulle till varje pris ‘hjälpa till’. Jag såg så hjärtligt avvisande ut som jag bara kunde. Det hjälper inte alls, milt sagt, om någon helt främmande dyker upp.
I Varnhems klosterkyrka en gång dök en kyrkvärd upp och började hålla MIG under armen för att han så gärna ville hjälpa till.