Jag får uppriktigt lite ångest när jag tänker framåt. Nyss beställde jag ett par nya kanaler och en tvillingbox, så vi ska kunna använda tjocktv:n på övervåningen också. Bindningstid två år. Två år!! Vad gjorde jag för två år sen? Jag planerade flytten hit och var på tippen flera gånger i veckan. Rensade femton m böcker, många m kvar. Jag förstod att det skulle bli jobbigt, och det blev det, men jag är så nöjd här. Men två år framåt – vad kan ha hänt då?
Jag stod och grät lite i köket nyss, tyst så inte maken skulle höra, och sen tog jag ett glas vitt och en cigarill på uteplatsen.
Men två år…helt oöverskådligt. Det är det för alla, visst, vad som helst kan hända vem som helst, jag vet bättre än många, men jag ser på något sätt bara hur jag liksom tynar bort, försvinner. Jag är glad och tacksam över mina barn (och barnbarn och det kan ju finnas något till om två år) men jag själv? Var finns jag, hur är det med maken om två år?
Nej – det är bättre att inte tänka alls. I morgon är det kanske sovmorgon. Kanske. Det är så bra det blir.