En del saker återkommer ju oftare. Jag har en känsla av att död, begravning och elände är vanligt förekommande här. ur olika aspekter visst, men så är det. Så det var naturligt att jag gick igång på det här inte minst anonyms kommentarer. Livet är så sorgligt att den som inte förmår skratta bidrar till ännu mer sorg. Men -
jag har ju i praktiken träffat på fenomenet. En dam, född i Sverige, gift med amerikans diplomat, bosatt på många ställen i världen hade löst sina begravningstankar på sitt eget sätt. Väl  kremerad skulle hon delas upp i tre högar, en skulle spridas i Sydamerika, där maken tjänstgjort, en del skulle till maken i typ Oregon (kan ha varit Texas – mitt minne är suddigt på den punkten) och sista tredjedelen kom hem till mamma och pappa i Sverige då.  Jorå, det blev så. Barnen åkte runt i halva världen med små mammalådor.
Såna önskemål har inte jag. Men när vi gick ut ur kyrkan, Äldste sonen och jag för ett tag sen, sa jag att jag gärna skulle ha Drottningholmsmusiken som utgång på min begravning. Då tittade han mycket svart och sa ‘Så roligt blir det väl inte för oss i a f’. Men för mig då??? Vi, eller rättare sagt ni, får väl se…