Jag har sr som startsidan, så alltid plockar man upp nån nyhet på väg ut i världen. Denna gång att Jarl Alfredius är död, må han vila i frid. Maken hade lagt sig innan här, men för honom blir det konstigare än för mig som inte hade nån personlig relation till honom. Men maken och han sjöng i samma kör i makens ungdom (han var yngre än Jarl).
mars 31, 2009
mars 31, 2009 at 8:51 e m
Ja jag läste det jag med. Prostatacancer….. jag trodde nog han skulle klara det. Tråkigt för familjen.
mars 31, 2009 at 9:35 e m
Hälsa maken att det är konstigt för mig med. Han var på något sätt evigt ung – och på något sätt en TV-inventarie.
Cancer är en grym sjukdom – och det känns som om den börjar gnaga på den kaka vi kallar jorden allt mer. Huvva…
Träffade Jarl i “tjänsten” några gånger. Mycket trevlig. Mycket ödmjuk – och, som jag tror, mycket klok. Jag jobbade med Alfredius efterträdare precis innan det blev känt att han skulle ta över – och förstod att det måste ha gått fort, sjukdomsförloppet.
Känns som om man borde gå hem och sköta om sig. På riktigt. Ja, på riktigt.
Men är det inte märkligt att faktiskt ska behöva få cancer – eller tro att man ska dö – för att kunna uppskatta livet?
En undran såhär en tisdagkväll..
…jag skickar en uppmuntrande, livsbejakande kram från mitt håll – norr om Stockholm, till en mycket fin liten Lilja!
mars 31, 2009 at 9:46 e m
Karin – ja många män lever ju med prostatacancer utan större besvär och avlider av helt andra orsaker. Väldigt olika.
Nica – jo maken satt nyss och tittade på minnesglimtar och tyckte förstås att tiden gått så fort. – Fast det där med att sköta om sig är svårt, dels för att beskeden spretar lite, dels för att det är viktigt med livsglädje också. Nyttigt OCH gott, liksom. Kram tillbaka, du har ett gott inflytande på mig!