i huvudet. Men ute är det ljuvligt. Jag har varit ute en kort promenad till och från sista terapin. Vad jag tyckte den givit.
Jag tycker att jag har blivit bättre på att hålla min egen integritet. Allt är inte mitt fel. Även den vård, det stöd, de samhällsinsatser som finns/erbjuds mig och maken har sina brister. Mycket är ogenomtänkt. Det vi skulle behöva finns inte. Men det är inte mitt fel. Jag har rätt att vara trött. Och det är ett framsteg. Fast det känns alldeles tomt i huvudet och kroppen vill inte. Mellan ½8 – 8 i kväll ska jag försöka ta en promenad.
mars 30, 2009
mars 30, 2009 at 1:45 e m
Jag gick i KBT en gång i tiden och det är fantastiskt hur man kan få hjälp att vända på hur man tänker. Aldrig har jag känt mig så stark som då.
Och det klart att du har rätt att vara trött. Varför måste man vara så stark jämt? Omänskligt. Jag tycker att du fantastisk. Kram Annica
mars 30, 2009 at 2:08 e m
Annica – ibland kan man, måste man vända det man tänker. Och jag vet att styrka ser ut på olika sätt. Fast vårdande tålamod har jag aldrig övat på innan i livet. När man har friska barn tänker man ju på nåt sätt ‘det här går över, dom växer’ men svårigheter som aldrig går över är annorlunda.