En av mina favoriter i Tage Danielssons ‘Sagor för barn över 18 år’ är ‘Sagan om busschauffören som tänkte att va fan’.
Den helt vanlige busschuffören Hugo Berglund, 47 år, i juni månad i Stockholms förorter. Hans ansikte har skakat ner mot hakan under 23 års körande, och han ser inte glad ut. Så när han släppt av sista passageraren kör han bara söderut. Efter Nyköping visar det sig att det finns en passagerare kvar, Lisa Bodén, 43, frånskild. Hon råkade ha handlat mat, så dom äter upp den och kör vidare. Lite pengar får dom genom att i städer dom passerar lägga sig mellan två ordinarie bussturer och köra några vändor. Så raggar dom upp övergivna flygpassagerare i Köpenhamn, 27 st. I Amsterdam stiger dom in på ett hotell och äter, sen får dom diska och städa sig ut. Alla nöjda.
I Paris sjunger dom på en flodbåt, där ägaren presenterar dom som Ingmar Bergman-kören, vid den Okände Soldatens grav står nån med en teckningslista för de anhöriga, som han sen inte hittar utan kan gå på restaurang utan att diska. Så åker dom vidare till Monte Carlo, sjunger så vackert för furstinnan att dom får bo på slottet, sen skrapar dom ihop pengar, bl a ur fontänen, sen vinner dom rubbet på casinot. Samtliga får flygbiljetter hem i första klass av Hugo – utom Lisa Bodén, som hellre åker buss hem med Hugo. När dom väl kommer tillbaka till Stockholm visar sig att ingen saknat dom. Hugo fortsätter köra buss – men nu med Lisa i livet.
‘Ty i en storstad som Stockholm är det ingen som mäker om en enstaka liten buss smiter iväg ett tag på egen hand. Så underbart kan livet vara inrättat med avseende på försnillade bussar!’
Nu åker jag sällan buss, men nog händer det att jag sänder en längtans tanke till Hugo Berglund. Läs den!