Här är mycket grått och molnigt. Natten var bra, sömnen funkade. Men ska jag gå i väg och slita lite med papper som förirrat sig – fast man kan ju göra det på måndag – eller ska jag gå till apoteket och systemet? Lyxtillvaro. Visst. Och jag är tacksam.
Som vanligt snurrar tankarna. Jag har ju bestämt mig för att inte lägga mig i när maken inte kan vika ihop tidningen, många dagar försökte jag, men ibland går det och rätt ofta inte. Alla dessa delar, man kan lägga dom upp-och-ner och bak-och-fram och på så många olika sätt. Men jag tittar bort. Lugn och fin. Fast i dag tappade han alla delarna i tur och ordning på golvet, nån del ett par gånger. På den sida han inte ser eller kan sträcka sig. Men han märker att han tappar, så jag får studsa upp och ner och plocka under tiden som jag försöker låta ‘normal’  – men du, det gör ingenting, strunta i det. Men han vill kunna. Som förälder säger och tänker man ‘men jag har ju sagt detta tusen gånger’ och så väntar man sig att upprepningen ska ge effekt. Fast jag är inte makens förälder, och det ger inte effekt. Och jag kan aldrig förutse vilket. Och det är ett lyxproblem, det också. Han är så rar, och en del skador är lite märkliga. Varje morgon säger han entusiastiskt efter gröten ‘men så gott det är, tack!’ Och det är ju rart, han menar det av hjärtat. Och när han säger ‘jag är bara en halv människa’ – vad ska jag säga då? Du är annorlunda, så är det, säger jag. Ibland, visst är det så, när jag ser vanliga par, gör det förfärligt ont. Då kommer de gamla orden, som så många läst före mig – Kom, ensamme, till den ensamme – ty ensam är jag, såsom du ser. Kom, du som har ställt mig ensam och allena på jorden. Kom, du som har blivit min längtan – ja, du har gjort att jag måste längta efter dig, som dock ingen mänsklig ande når. Kom, min ande och mitt liv! Kom, min glädje och ära, min förblivande vederkvickelse!
Fast i den allra nyaste psalmboken kunde jag inte hitta den, den var väl inte tillräckligt nära då för att platsa. Vår tröst ser olika ut. Man hade t ex tagit med en fin text av Ylva Eggehorn (jag gillar henne i o f s) om glädjen över hudens och kroppens lust. Jag vet en del om det också, men den tacksamheten känns i varje cell som vibrerar. Ensamheten behöver jag lite hjälp och tröst med och i.
Det blir nog apotek och system (halvflaskor, så ingen behöver ängslas). En del brev besvarar sig själva.