Många bloggare har en massa djur. Inte jag. Genom hemmet har passerat undulater, kanin (blind på ett öga), vandrande pinnar (som rätt snart slutade vandra hos oss, himla trista typer) och akvariefiskar. Men annars, nej tack!
Ena dottern längtade mycket, så när hon stadgat boende utanför föräldrahemmet (jag ville in ha hem den) fick hon den hett efterlängtade rottweilern. Så underbar, det tycker jag också. Första mötet hade hon en svans lika stor som dotterns lillfinger. Numer väger hon en bit över 40 kg, mycket muskler blir det. Totalt omedveten om sin styrka; när hon ligger och vilar reser hon sig bara upp med soffbordet på ryggen. Mycket barnvänlig och så godlynt. Men jag går inte mellan henne och matskålen, det känns onödigt. Inte heller springer jag med henne i koppel, det är liksom lite stoppsträcka då, hon går fot så bra så det räcker.
Men tiden går med oss alla, och någon gång frågade svärsonen hur dottern tänker sig med nästa hund ‘vill du ha en ny r-weiler då?’ – dottern – drömmande ‘nä – då vill jag nog ha en mastiff’. Ja ha.
När man valde påve senast var det liksom ett skällsord när man kallade Ratzinger ‘rottweilern’ fattade jag efter ett tag. Men för mig är det väldigt positiva vibrationer. Jag tycker han också ser snäll ut.