Kanske kommer det här att flyta fint, men jag inleder med en kort berättelse ur familjens tidigare liv.

Maken, den allra yngste och jag skulle hälsa på äldsta dottern i Tyskland. Jättebilliga flygbiljetter inhandlades, ca 800 spänn totalt för tre personer t o r. Lysande. Vi kommer efter lite kaos på hemmaplan – brev skulle skickas till en ålderskategori och det blev fel (men det visade sig när vi kom hem) – men fram till flygplatsen kom vi. Jag dirigerar till parkeringen, fel muttrade maken. Dags att kliva på. ”Kanske skulle vi ringa äldsta och berätta att vi är på väg?” Jo, men var är telefonen? I bilen – på parkeringen mycket långt bort – maken muttrar igen och springer, kommer till incheckningen 2½ sekund före absolut stopp. Vi andas så luungt vi kan. Framme har busstidtabellen ändrats sedan dagen innan när jag printat ut – vänta extra en timme. OK. Äntligen framme, trevnaden råder. Dags att åka hem. Morgonrusning – snälle svärsonen kör till flygbussen – snabbt ut ur bilen – lite för snabbt, min handväska blev kvar i baksätet, men pass och biljetter fanns i handbagaget, tack och lov. Framme på flygplatsen, plötsligt säger maken ”men var är DITT boardingcard – vi har ju bara två här”. Febril aktivitet, från min sida, jag letar bakåt var vi gått, jag antastar städerskan som tömmer papperkorgar, jag kryper under bänkar – inget b-card. Vi får passera security baklänges till incheckningen, där kan man inget göra, security igen, vänta tills allra sist får vi veta. Av en händelse känner jag då i makens överrock, och si! där ligger ett b-card. Visserligen inte mitt, om man säger så, men dock ett boardingcard. Då suckar yngste sonen ”familjen Lilja screw it again, part 58″ och möjligen kunde jag begripa vad han menade. – Dagen efter kom min handväska med DHL, vilket kostade 750 spänn! Jag hoppas den hade det roligt och bekvämt. Detta är familjeliv hos oss.